onsdag 1 oktober 2008

Män

Män. Det måste ta mig tusan vara något av det sämsta vi har.

Tänk dig

Tänk att vara aktiv moderat. Tänk att ha sett världen i sin vidrighet, förfärats, gått hem, grubblat, våndats, rest dig så bestämt att stolen faller, fattat ett beslut. ”Jag ska engagera mig” hade du sagt med ren, klar röst och beslutsam blick. ”Jag ska ägna en betydande del av mitt till att bekämpa orättvisa!”

Tänk att orättvisan du såg, var beskattning av kapitalvinst.

Mer obegripligt än obehagligt.

söndag 28 september 2008

Utanförskapet

Fan! Borgarnas utanförskap är en skitterm som underminerar hela det svenska välfärdssystemet. Ska fundera mer på det där och skriva nått sammanhängande....

fredag 26 september 2008

Sanningen

När jag var yngre visste jag att jag hade rätt. Kanske inte i sak men åtminstone i anden. Ofta när jag pratade med äldre människor gav de sken av att sitta på Sanningen. Jag provocerades våldsamt av deras misslyckande. Att de lutat sig tillbaka i sina fåtöljer och nöjt sig. De hade slutat ifrågasätta sig själva och gett upp helt enkelt. Naturligtvis kunde de inte veta ett skit om sanningen, lika lite som jag.

Jag inser nu att jag helt enkelt var rädd. Rädd för att bli en av dem. Jag hade till och med planer på att tatuera in ”Din jävla tönt!” på underarmen. Som en liten hälsning till mitt äldre jag från mitt yngre jag om jag nu skulle få för mig att sitta och vräka ur mig Sanningar till höger och vänster.

Det jag i yngre år befarade mest har nu blivit ett faktum, jag inser att jag hade fel när jag var ung. Att hitta en sanning och hålla fast vid den är en välsignelse, inte ett misslyckande. Åtminstone om det vägs mot alternativen. Jag förstår nu att om jag ska kunna hantera den existensiella kris som jag misstänker att alla männsikor förr eller senare konfronteras med, finns endast tre alternativ. Bestämma mig för en Sanning, bli troende eller ta livet av mig. Av dessa framstår Sanningsägandet som det bästa.

Jag har nu planer på en ny tatuering. En hälsning till samme gubbe som jag ville förolämpa i yngre år. Det ska stå ”Bra jobbat Gubbjävel!” En gratulation från 30-årskrisen.

Soffan som lämnar fettfläckar på näthinnan

Vissa dagar är man med, man är i rummet. Andra dagar ligger man i soffan någonstans i närheten av gula fläcken, men chipssmulor på magen och slötittar ut på verkigheten som någon jävla day time tv-show. Vilket ju har sin tjusning.

torsdag 25 september 2008

De små stackarna

När man är tre år har man en begränsad mängd kunskap. Man vet inte vilken dag det är, vilken månad det är, vilket år det är eller ens i vilken kommun man befinner sig. Men man vet en sak: man vet vad man vill. Och man vet när man inte får som man vill. Man vet hur det känns att inte få som man vill. Man kan lidande.

När man är tre år kan man känna ett glödgat svärd av själslig smärta som river sönder och bildar vidriga ärr när man nekas ett kinderägg. Man kan uppleva ångestkramper i mellangärdet och fysisk frustration som får knogarna att vitna och ansiktet att förvridas i en demonmask när det är för sent att titta på mer Bamse. Man kan intuitivt iscensätta Edward Munchs ”skriet” när det är dags att gå hem från lekparken.

När man är tre år har man inte vad som krävs för att för att rösta eller göra värnplikten. Det är med ett överseende leende på läpparna som vi betraktar dessa små halvmänniskor som kämpar på för att lära sig hantera sina drifter och vad som egentligen är viktigt här i livet. Sen vänder vi blicken mot våra platt-tvskärmar som vi köpt på kredit, smackar självgott med läpparna och tittar på någon som berättar för oss att vi borde injicera muskelförlamande medel i våra ansikten och banta.

Förr

Det var bättre förr! Om man ville markera sitt utanförskap eller provocera etablissemanget räckte det med att hoppa över en klippning. Skandalen var ett faktum. Idag vete fan hur man ska bete sig för att uppröra på riktigt. Visst, man kan kasta kött och bränna kyrkor. Man kan reclaima gator och leva rövare. Man kan släppa ut illrar och kasta färg. Men är det någon som verkligen blir upprörd? Nä. Istället ska det hela diskuteras och förstås. Dialoger ska föras. Förstås!? Här ska inte förstås ett skit! Ni ska vrida er i moralfasa och hålla för ögonen på era barn!

Vad ska man behöva göra för att få effekt? Det finns för få tabun att bryta och för få regelverk att med kisande ögon och en cigarett i mungipan ge blanka fan i. Hur ska man kunna vara rebell och be systemet dra åt helvete när systemet svarar med en moderlig kram och ett: –Såja, det blir nog bättre. De förfärande hårfärgerna har tagit slut, att köra nålar genom ansiktet har blivit en accepterad konfirmationspresent och om man heilar dyker farsor på stan upp direkt och connectar. Nä, det var bättre förr. När man inte behövde bygga en underjordisk incestfabrik för att få liv i moraletablissemanget.