Sanningen

När jag var yngre visste jag att jag hade rätt. Kanske inte i sak men åtminstone i anden. Ofta när jag pratade med äldre människor gav de sken av att sitta på Sanningen. Jag provocerades våldsamt av deras misslyckande. Att de lutat sig tillbaka i sina fåtöljer och nöjt sig. De hade slutat ifrågasätta sig själva och gett upp helt enkelt. Naturligtvis kunde de inte veta ett skit om sanningen, lika lite som jag.

Jag inser nu att jag helt enkelt var rädd. Rädd för att bli en av dem. Jag hade till och med planer på att tatuera in ”Din jävla tönt!” på underarmen. Som en liten hälsning till mitt äldre jag från mitt yngre jag om jag nu skulle få för mig att sitta och vräka ur mig Sanningar till höger och vänster.

Det jag i yngre år befarade mest har nu blivit ett faktum, jag inser att jag hade fel när jag var ung. Att hitta en sanning och hålla fast vid den är en välsignelse, inte ett misslyckande. Åtminstone om det vägs mot alternativen. Jag förstår nu att om jag ska kunna hantera den existensiella kris som jag misstänker att alla männsikor förr eller senare konfronteras med, finns endast tre alternativ. Bestämma mig för en Sanning, bli troende eller ta livet av mig. Av dessa framstår Sanningsägandet som det bästa.

Jag har nu planer på en ny tatuering. En hälsning till samme gubbe som jag ville förolämpa i yngre år. Det ska stå ”Bra jobbat Gubbjävel!” En gratulation från 30-årskrisen.