De små stackarna

När man är tre år har man en begränsad mängd kunskap. Man vet inte vilken dag det är, vilken månad det är, vilket år det är eller ens i vilken kommun man befinner sig. Men man vet en sak: man vet vad man vill. Och man vet när man inte får som man vill. Man vet hur det känns att inte få som man vill. Man kan lidande.

När man är tre år kan man känna ett glödgat svärd av själslig smärta som river sönder och bildar vidriga ärr när man nekas ett kinderägg. Man kan uppleva ångestkramper i mellangärdet och fysisk frustration som får knogarna att vitna och ansiktet att förvridas i en demonmask när det är för sent att titta på mer Bamse. Man kan intuitivt iscensätta Edward Munchs ”skriet” när det är dags att gå hem från lekparken.

När man är tre år har man inte vad som krävs för att för att rösta eller göra värnplikten. Det är med ett överseende leende på läpparna som vi betraktar dessa små halvmänniskor som kämpar på för att lära sig hantera sina drifter och vad som egentligen är viktigt här i livet. Sen vänder vi blicken mot våra platt-tvskärmar som vi köpt på kredit, smackar självgott med läpparna och tittar på någon som berättar för oss att vi borde injicera muskelförlamande medel i våra ansikten och banta.